Viktig finlir, perspektiv och läget i Afghanistan

Hamnade i soffan efter läggningarna igårkväll (David jobbade sent) och kollade på Nyheterna. Kära nån.. allt som händer i Afghanistan nu. Mina små vardagsbeskymmer med sega läggningar och disk i köket sätts ju i perspektiv kan man säga. Jag tänkte på det när jag nattade om O för andra gången under kvällen samtidigt som jag hörde äldsta ropa. Jag var påväg ner i frustration-av-långa-läggningar-avgrunden igen nämligen, eftersom jag själv var trött, men kom bland annat att tänka på allt som rapporteras nu om läget i Afghanistan.

Vi människor är på något vis både starka och sköra och vi behöver vara ödmjuka inför vad kulturen vi lever i gör med oss. Och vad vi gör med kulturen. Hur normer påverkar oss och hur vi skapar och upprätthåller nya normer. Hur det påverkar vårat sätt att tänka och förhålla oss till oss själva och andra. Allt vi blir vana vid.

För visst är det nästan obegripligt hur en människa kan bli en sådan som gör andra människor så illa. Det går ju, på så vis är vi sköra och inte så starka. Hur varje sådan person en gång har varit ett oskyldigt litet barn, en liten bebis, och sedan vuxit, mött världen och förvandlas till en människa som hotar och kontrollerar.. Som begår så fruktansvärda brott mot andra människor.

Nina och jag spelade in poddar igår och återigen nämnde jag det jag ibland kallar för "viktigt finlir". Det finns så mycket av "gör si, gör inte så, säg såhär, uttryck dig såhär" i föräldraskapet i relation till våra barn. Och mycket av det här är ju viktigt och bra - det är inte det - men det står och faller inte på det om vi har det bra eller inte. Därför kallar jag det mer för viktigt finlir. Och ibland behövs perspektiven för att se att de flesta av oss ändå har det väldigt, väldigt bra, även om allt inte blir som vi tänkt oss.

Så tänk vilken lycka ändå, att ha utrymme för att tänka på viktigt finlir. Att vi befinner oss där, där vi kan ge våra barn det. De som begår sånna fruktansvärda brott nu, som hotar och kontrollerar och som gör att människor tvingas fly för sina liv, de har inte ens fått det som är viktigast av allt. De saknar kärlek till sin medmänniska. De står inte ut med tanken att människor kan tycka och tänka olika. De är så långt ifrån "Stopp min kropp"-uttryck och frågor om integritet och respekt för var de egna och andra människor gränser går. De är allt annat än fria.

Idag är jag tacksam att jag får ta de små "fighterna" hemma. Att vi har det så pass bra att jag får sucka över tvätthögar och att terminen knappt hann börja innan liten blev förkyld. Att jag kan guida mina barn i hur man beter sig i relationer, hur man kan göra när någon är taskig, att få tänka på det där "viktiga finliret" i vad jag använder för ord i min kommunikation med mina barn och varför det är bättre att göra si istället för så i mitt föräldraskap.

Perspektiv är inte så dumt asså. Nu hoppas jag att det får lugna sig för människorna som far illa i Afghanistan och att livet får bli bättre.