Om döden, sorgen och glädjen - i podden Vattnet Går

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt. - Göran Tunström

Yngsta hade just somnat. Min guldklimp med små fingrar och goa kinder. Hon som har så mycket att berätta och har sjungit cirka tusen sånger idag. Min äldsta hade lagt sig med en ljudbok. Min kloka unge som blivit så stor och samtidigt är ganska liten än. Vi tog en promenad tillsammans ikväll.

När O hade somnat såg jag att avsnittet, där jag är med och berättar om graviditeterna och första tiden med bebis, kommit ut. Ärligt talat började fundera.. Vi pratade ju säkert en timme, Nina och jag, och det blev mycket om sorgen och oron och att jag inte tyckte att allt var så himla lätt. Tanken slog mig direkt; "Tänk om jag lyft alldeles för mycket av det mörka och det som var svårt..". "Tänk om alla tror att jag tyckte att allt var jobbigt".

Parallellt med allt det ljusa och fina och magiska och fantastiska med att få två barn så har det varit både mörker och oro. Sjukdom och sorg. Trötthet av att åka fram och tillbaka till sjukhus. Själslig trötthet av att sitta på ett hospis och hålla mammas hand de sista dagarna hon hade i livet. Trötthet av att ta hand om ett hem som ska tömmas. Ett hus som ska säljas. Att rensa både bland pappas och hennes grejer. Rota fram minnen från vår barndom. Rensa. Slänga. Sälja. Klappa magen med bebis i och stänga dörren till huset för sista gången. Hem till äldsta dottern och vara en mamma, när jag själv hade behövt min mamma att gråta ut hos. Få somna trött i hennes trygga famn.

Parallellt gick även min svärfar bort. Min man förlorade sin pappa. Några veckor efter den första begravningen stod vi på nästa. Vi sörjde inte bara dem utan också det faktum att barnen nu varken har farmor eller farfar, mormor eller morfar. Att de alla är i himlen hos Gud.

Allt parallellt med det ljusa och fina och magiska med att få två ungar.

Det går inte att få det att låta som att de första åren med graviditeter och barn har varit lätta. Jag skulle ljuga om jag fick det att låta så. Häromdagen tänkte jag att det var lite som att bära på en ryggsäck och hålla en tung kasse i varje hand om gå genom livet. Möta glädje. Se barnen födas och växa. Ge sig ut på äventyr. Upptäcka tillsammans med dom. Så otroligt mycket glädje. Men genom de första åren var det som att jag ständigt var ganska tyngd. Och jag tror faktiskt att det är viktigt att sånt också får plats. Att ge berättelsen plats, om hur det kan vara att drabbas av sorg under de år som ska vara så lyckliga.

Därför lät jag avsnittet få bli en timme där även sorg och oro fick ta plats, jämte det ljusa och fina och magiska med att få två barn.

Kanske känner sig någon mindre ensam. Kanske kan det ge en viss ödmjukhet inför att livet och föräldraskapet inte alltid är lätt. Kanske kan vi lättare se att det finns dagar av glädje och dagar av sorg och att sådant kan finnas sida vid sida under en och samma dag. Ibland under flera års tid.

Det är i alla fall lättare nu. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas med, men den kommer över mig stundvis på ett annat sätt idag. Och jag har märkt att ju mer tiden går desto lättare känns både kroppen och själen. Tyngden av den där ryggsäcken och de tunga kassarna i händerna har lättat.

Och mina fina, fina ungar. Mina älskade ungar. Jag är deras mamma. Jag älskar att vara deras mamma. Tänk att få vara det. Trots att man förlorar ett av väderstrecken när en mamma dör, för att bandet är så starkt, så starkt - så är livet värt det. Det är som om livet självt vill ha mer liv.