Mörkerseende och tuffa perioder i livet

Jag tog en promenad i mörkret igår. Tog en sväng där jag gick in i skogen. Lampan vid vägkanten lyste upp, men ljuset från den nådde förstås bara en bit. Sen, längre in, blev det svart. Jag såg inte särskilt långt fram när jag klev in mot skogen.

Men jag vet, att när man går en bit in tar mörkerseendet över. Man tror det inte först, att man ska kunna se. Men det går ofta att se även där det är mörkt, så länge det finns något ljus, någonstans. Vi människor är rustade med något som kallas psykologisk motståndskraft, som kan bära och ta oss igenom det som är svårt. Mörkerseendet kan ta över. Inte bara vad gäller våra ögon som har en förmåga att släppa in mer ljus när det också blir mörkt. Mörkerseendet gäller också oss som människor och vår kraft att ta oss igenom det som är svårt i livet.

Den psykologiska motståndskraften kan stärkas under vår uppväxt när vi har vuxna omkring oss som rustar oss och gör att vi kan våga möta det som är svårt (jag berättar gärna mer om psykologisk motståndskraft hos barn framöver). Den psykologiska motståndskraften och mörkerseendet kan också stärkas när vi omger oss med andra människor som hjälper oss fram. Som hjälper oss att se. Som kan dela sina tankar och perspektiv. Som stöttar praktiskt och känslomässigt.

För så är livet. Solen går upp och det blir dag. En del dagar är så så ljusa. En del dagar är det grått. Men livet innehåller också mörker. En natt som kan skänka vila, eller kanske ett mörker som står för något annat än vila. En brist på att kunna se klart. En svårighet att veta var vi ska. Att det kan vara svårt att se nästa steg i livet inför beslut. Vi måste helt enkelt gå i tro att vi har ett mörkerseende som tar oss fram. Vi kommer att se när vi kliver in och vågar möta det svåra.

Och när det blir så mörkt att mörkerseendet inte hjälper till, då kan vi också ta hjälp av andra. Precis som en lampa som kan lysa upp och vara ett ljus i mörkret. Ibland bara så att vi kan se nästa steg. Ta en dag i taget. Eller en stund i taget.

Mörkerseendet tar sakta över när ögat vänjer sig vid att vara i det som känns mörkt. Och kom alltid ihåg att jorden full av fantastiska människor som kan vara ett stöd. Du behöver inte vara ensam.