Min dubbelnatur - vem är jag?!

Gasen i botten! Springa tills det smakar blod i munnen. Prata snabbt och engagerat. Vara en "doer", kallas "driven" och förverkliga idéer.

Det kanske inte alltid är alla som ser det. Ibland syns det på mig. Ibland hörs det. Ibland händer det mest inombords. Det går snabbt helt enkel. Det är många tankar. Högt tempo. Mycket. Mer!

Sedan. Vila. Tystnad. Andas. Skogspromenader. Meditation. Grubbla och fundera. Eftertänksamhet. Långsamt, lugnt och fokuserat.

Min dubbelnatur som jag förr inte förstod mig på, men som jag nu förstår. Jag behöver vilan både före och efter. Just för att jag ska kunna trampa gasen i botten, få vara drömmare och sedan "doer", få mycket gjort och vara "driven" som så många, så länge, har sagt. Just därför behöver jag vilan.

Jag behöver vilan och tystnaden inför det jag tar mig för. Jag vill fundera igenom, vända och vrida. I vilan händer så mycket.

För ett tag sen la jag upp ett inlägg om det på min Instagram, då jag insåg att det tagit ett tag att komma hit där jag är idag, till att förstå mig själv och det jag tidigare trodde var kluvet och som ibland gjorde mig förvirrad. Detta att jag kan vara så dubbel. Inte kunnat platsa in i en box. Att jag inte kunnat fylla i ett personlighetstest i en veckotidning om att man antingen är si eller så. Aldrig känt igen mig det.

Jag pratade med en kollega om det. Hon har levt i New York och beskrev kulturskillnader hon upplevt. Det är ju rätt knasigt detta, att vi lever i en kultur som gärna rutar in personer i olika snäva bilder av personlighetstyper där vi förväntas rymmas. I förväntningar om hur man ska vara och se ut inom en viss grupp, en yrkestitel, ett område eller vad det nu kan vara. För lite utrymme att få bejaka olika sidor av oss, utan att behöva passa in i en bestämd box. För lite utrymme att växa och utvecklas. Vi har ju trots allt förändring och utveckling som tillstånd. Det händer saker med oss hela tiden.

Och det kan växla i perioder. Viljan. Behoven.

I mitt fall har det bland annat handlat om att jag kan vara i 💯, skratta högt och prata mycket - för att i nästa stund vilja gå i tystnad och lyssna till ljudet av vinden i skogen och förundras över tusen stjärnor på himlen om natten. Att helt plötsligt ha förvandlats till en djupt grubblande person som går runt i stövlar i skogen och filosoferar och plockar svamp. Jag har under min ungdom så många gånger fått höra och se chockade reaktioner på att jag är kristen OCH lyssnar på rock (😱Kära nån, hur går det ihop?). Även detta är sånt som många kan ha svårt att få ihop.

Det är ju inte alltid så att jag har tydliga kontraster, men emellanåt märker jag dem tydligt, särskilt efter att jag gjort mycket och träffat många. Då behöver jag tid att andas och bara få vara . Jag behöver tid att ladda upp. Det är då jag kan gasa och ändå hålla. Gasa fokuserat och få det jag vill gjort. Jag vill och behöver få utrymme för båda delarna. För båda delarna är jag .

När jag gick där på åkern med min hund och funderade över det här, då tänkte jag också på att något av det finaste jag tror att vi kan ge våra barn, det är att få lära känna sig själva. Att se sina styrkor. Växa som personer. Testa och utforska. Lyssna in sig själva. Få utrymme att vara sig själva. Få växa upp som fria individer . Och att se det i andra. Inte döma. Vara positivt och ödmjukt nyfikna på andra.

Vi är inte antingen eller. Det ena eller det andra. Det är ju trots allt det som gör oss människor så spännande! Eller vad säger du? Hur är det för dig? Vem är du?