Jobbstart, huvudet fullt av tankar och perspektiv

Happ. Då var semestern över, jobbet är igång och barnen tillbaka i skola och förskola. Kluvna känslor till det. Kul med höst, jobb och att allt snurrar igång. Vardagsbestyr. Planering. Lämningar och hämtningar. Matlådor och hund som ska ut.

Och samtidigt: lite trist att lyxen över att få en lång period av att få ta dagen som den kommer med barnen är över för denna gång.

I vanlig ordning är huvudet fullt av tankar, men jag inser att det är mitt vanliga tillstånd, även om det är mer grubblerier i perioder och att fler texter kommer ur fingrar som smattrar snabbt över tangentbordet när en tanke slår mig. Det är som om det måste ut.

Och just idag och nu ikväll snurrar perspektiv i mitt huvud. En människa har lämnat jordelivet och jag har just sett nyhetsklipp från svårt drabbade familjer som tvingas sälja sina barn (läs igen.. sälja sina barn..) på grund av svält. Det är så ofattbart och obeskrivligt och svårt att ta in.

Och här sitter jag med mina två barn och inser att jag är fruktansvärt, fruktansvärt lyckligt lottad. Vi har gått igenom svår sjukdom och förlorat familjemedlemmar och lämnat ett gäng svåra och trötta år bakom oss. Men nu.. Nu är det väldigt bra. Vi är priviligierade. Vi har haft turen att födas i ett land med förutsättningar att växa upp i trygghet. Inte fritt från allt lidande eller sånt som är tufft och svårt. Det tillhör livet. Men så pass att vi tar oss igenom det. Klarar oss. Mår fint. Har möjligheter.

Då bleknar rodd med vardagsbestyr, dagens sena hämtning och frustration över barn som petar i maten. Det är mycket som bleknar i ljuset av sånt som ger en perspektiv.