Jobbig lämning.. och artikel om att trösta

Just satt mig för att kicka igång dagens jobb efter jobbig lämning med tårar. Idag står webbinarium på schemat och vi går live kl. 14.30. Färdig 15.30 och då kommer barnen hem (sänder hemifrån). Det kommer handla om barn som växer upp i hem med missbruk och föräldrar som dricker för mycket och vad vuxna kan göra för att hjälpa.

Känns viktigt och bra förstås, men nu hade jag egentligen mest velat ha liten hemma. Krama mera. Det var en jobbig lämning.

Morgonen var bra tills en trasig tånagel skrämde och det var läskigt att dra på sig strumpan. Tårar på det. Sen detta att man ska släppa mammas famn.. ännu mera tårar. Förstås.

Lilla hjärtat. Usch, det sätter igång något i mig rent fysiskt. Jag känner det verkligen i hela kroppen. Men jag vet att det vänder snabbt. Hon har sina vänner. Det finns bra vuxna på plats. Dagen snurrar på och så ska vi kramas igen i eftermiddag.

På agendan de kommande dagarna (deadline om några dagar) står också artikel om tröst . Detta viktiga när det känns jobbigt inombords, för att det jobbiga ska kunna lätta. Inte alltid så att man kan ta bort det där som gör att det är jobbigt, men känslorna kan få lugna sig något. Det blev tröstande kramar imorse.

Och kanske är det ändå en dos tröst som får ta plats på webbinariet också. En punkt jag ska ta upp är hur vuxna kan vara lugnet i stormen. I stormen som pågår i allt det praktiska när det finns missbruk i hemmet. Och stormen som känns inombords i barnet när barnet inte får var hen behöver.

Tröst var det ja. Hur var din morgon? Säkert har du också haft jobbiga lämningar ibland, där det behövts tröst? Vad tröstar då?

Lånar ett fint citat av Anjas Friend.