Det var 18 år sedan pappa dog - sorgen öppnar upp

Igår la jag upp en post på min privata Facebook och på min Instagram om att det var 18 år sedan pappa dog och att jag besökte mammas och pappas grav för att tända ljus.

"Jag tittar på siffran på stenen. 2003. Räknar åren sedan dess. Ser framför mig hur åren gått. Allt som åren rymt. 2004. 2005. 2006. 2007… till idag. 2021. Livet går vidare. Här står jag nu vid din grav med mina två barn. Kära pappa. Det var så länge sen vi sågs. Och nu vilar även mamma här. Men ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Det tror vi båda två. Våra tända ljus får påminna oss om det."

När jag publicerat bilden på Instagram och texten på Facebook blev jag överöst med kärlek och tröst. Det värmde.

Först tänkte jag att det kanske var lite konstigt att jag la upp det där. D et är ju mina tankar. Kanske är det konstigt att jag delar dem med andra, tänkte jag då. Men det visade sig vara något fint med det.

Jag stod först vid graven en stund och tänkte, medan barnen hade börjat greja runt. Sedan satt jag hemma när jag nattade O och tittade på bilderna jag tagit vid graven och tänkte på pappa. Tänkte på åren som gått. Tänkte på mamma. Tänkte på allt jag fått. Tänkte på livet och att livet är lite märkligt. Vi lever som om vi aldrig skulle dö och samtidigt vet vi ingenting om nästa minut. Plötsligt, faktiskt, kan livet på jorden vara slut.

Något som också slog mig är hur sorgen kan se så olika ut. Den kan se olika ut olika perioder i livet men också olika beroende på vem det är man saknar. Jag och pappa hade en relation. Jag och min mamma en annan. När pappa dog var jag 17 år och påväg ut i vuxenlivet. Ville frigöra mig. Mamma stod jag på något sätt alltid nära. Eller det kanske var mest hon som hela tiden stod nära mig. Höll sig nära. Alltid ett telefonsamtal bort. Alltid redo att kunna gå hela jordklotet runt för mig. Alltid redo att finnas till. Min mamma var en del av mig och jag av henne. Pappa med, fast på ett annat sätt.

Så när jag står där vid graven står jag inte och hulkgråter, som jag kan göra när jag tänker mer på mamma och minns alla svåra stunder sista åren. När jag står där vid graven består sorgen såklart av saknad efter pappa, men också av stora frågor om livet. Att vi föds. Att vi dör. Var evigheten är. Om vi är en del av den nu. Vad händer sen, när vi dör? Jag tänker på faktumet med livet, att jag står där med mina barn och inte kan garantera att jag själv finns kvar i deras liv då jag har tänkt att jag ska finnas kvar. Vem vet hur lång tid jag har? Vad vill jag ge mina barn nu? Vi har ju bara idag.

Det ger perspektiv. Perspektiv på kladdet vid matbordet. Att någon inte äter och kanske blir hungrig när hon ska sova. Att läggningen tar tid, som den ju faktisk alltid gjort här hemma trots att jag gör allt man " ska" för att barnet ska somna i vettig tid och vakna utvilad. Det gör att jag kan titta på mina barn i stöket vid matbordet när det spritter i benen och de har svårt att sitta kvar, och njuta av att vi är där, tillsammans.

Sorgen öppnar upp för så mycket. Både tungt och viktigt och fint. Det händer något inombords. Jag kan inte säga att jag vill ha de här erfarenheterna, men nu när jag ändå har dom, nu när jag ändå står där vid en gravsten tyngd av sorg - då kan jag plocka med mig det tunga och fina jag ändå får med mig där - det som hjälper mig se det fina i min vardag. För vi har ju bara idag.

Tack snälla ni för all omtanke jag fått ta emot.