Pratar vi verkligen om psykisk ohälsa?

Pratar vi verkligen om psykisk ohälsa? Ja.. det beror nog på vem du frågar (och jag håller inte med, men mer om det längre ner) .

Vi spelade in en podd om psykisk ohälsa och psykisk hälsa häromveckan och mina tankar har kretsat rätt mycket kring ämnet de senaste åren. Det har bland annat lett fram till en ny podd som lanseras i höst.

En del menar att vi absolut pratar mer om psykisk ohälsa idag än förr (och det gör vi ju). En del menar att vi pratar för mycket om psykisk ohälsa idag - och att det spär på den psykiska ohälsan. I det tänker jag att man ska vara vaksam eftersom man också måste tala om skillnaden mellan olika typer av ohälsa, eftersom begreppet rymmer mycket och allt från vardagliga bekymmer som tillhör livet och svårare psykiska problem som gör vardagen svår, ibland mycket svår. Och så förstås det faktum att även de mindre vardagliga bekymren kan kännas svåra att hantera, där ursprunget inte är det stora problemet, utan bristen på känslan av att kunna hantera det.

Jag ställer mig dock tveksam till om vi verkligen pratar om psykisk ohälsa. För absolut pratar vi om det i rapporter, i paneler, i artiklar osv.. Men när vi möts - två människor - och frågar "Tja, hur är läget?" eller "Hej, hur mår du?" - vad svarar vi då? Och när vi ställer frågan, undrar vi verkligen? Är vi beredda att lyssna på svaret om svaret rymmer att den vi frågar faktiskt mår okej? Eller inte så bra? Eller att det är lite blandat just nu? Så som livet många gånger är. Blandat av högt och lågt, jobbigt och bra.

Jag ställer mig mycket tveksam till att vi verkligen pratar om psykisk ohälsa. Jag tror vi skulle behöva våga möta det i verkligheten mer. Inte bara via en rapport från organisationer och myndigheter, eller när vi tar del av eller deltar i en panel eller en debattartikel vi kan läsa i tidningen.

Nej, då tror jag faktiskt inte att vi pratar så mycket om psykisk ohälsa. Det finns för många upplevda hinder, osäkerhet i hur vi ska kunna bemöta när någon berättar hur hen mår. Osäkerhet i hur vi kan uttrycka hur vi mår, osäkerhet i hur det kanske tas emot om vi säger något. Men jag skulle önska att vi hade färre filter och lager av skal mellan oss människor och att vi vågade se varandra mer. Det betyder naturligtvis inte att vi måste, eller ens ska, berätta allt för alla. Men nog skulle det vara bättre om vi kunde mötas mer på riktigt? I alla fall lite mer, även om vi håller på vår integritet och väljer ut vilka vi litar på, som vi kan öppna oss fullt ut för.

Kanske skulle vi då kunna börja se en vändning i den nu ökande psykiska ohälsan. Jag tror det. Vad tror du?