Jag flaskmatade båda mina barn | Paulina Gunnardos blogg

"Många vill inte visa att de flaskmatar" sa en BVC-sköterska. Den 28 november är det "Flaskmatardagen" och jag tycker det är bra att uppmärksamma flaskmatning. Flaskmatning är ett ämne som handlar om så mycket mer än om sättet vi matar våra barn på. Det kan finnas oro för att anknytningen ska störas, det finns åsikter om flaskmatning vs. amning, det har kanske varit tårar och en kamp för att få amningen att fungera och lättnad över att faktiskt gå över till flaska.

Här berättar jag om varför jag flaskmatade båda mina barn och om hur jag gick från tårar till trygghet i mitt beslut.

Jag flaskmatade båda mina barn Jag flaskmatade båda mina barn. Planen var att amma, men av olika skäl strulade amningen med båda. Ganska tidigt började vi delmata med flaska för att sedan gå över helt till flaska när de var 2-3 månader gamla.

Med första barnet var det en sorg. Jag minns hur jag satt och grät i sängen den natten när jag valde att sluta amma. Varenda cell i kroppen skrek efter sömn och jag var helt slut efter att ha ammat och vyssjat och pumpat. Och sovit alldeles för lite. Ändå hade jag inte lyckats få till amningen trots att jag verkligen försökte. Jag såg hur de sista dropparna drogs ur bröstet när jag satt där i sängen och pumpade. Mer än så kom inte och jag orkade verkligen inte mer.

Amningen med första barnet Med vårt första barn märkte vi hur hon gick ner i vikt, mer än vad bebisar normalt sett gör första tiden. Vikten ökade sen inte i den takt den skulle och hon blev istället tunn som en liten fågelunge. Det skär i hjärtat att tänka på att hon måste ha varit hungrig trots att jag ammade konstant. För precis så var det i början. Jag satt som fastklistrad i soffan. Antingen för att jag ammade eller för att hon sov på mig och vaknade av minsta lilla.

Dåliga amningsråd på BB Precis som det ska vara så fick jag en rad amningsråd på BB. Problemet var att det var olika råd från olika personer. Jag minns hur jag låg där och blev allt mer förvirrad av våra få dagar på BB eftersom den ena efter den andra kom in och sa olika saker. När jag äntligen trodde jag gjorde rätt kom en annan in och sa att det var fel. Och sådär höll det på.

Dagen kom då vi skulle åka hem och fortsätta försöka få amningen att funka. Jag försökte så gott jag kunde.

Bra råd på amningsmottagningen Min älskade lilla unge gick inte upp i vikt som hon skulle. Efter fin hjälp på BVC, med en förstående barnmorska (kanske världens bästa), så åkte vi till Amningsmottagningen på Karolinska sjukhuset där dottern är född. Där träffade vi en fantastisk barnmorska som var kunnig och som såg vad som var fel.

Min flicka kunde inte ta vakuumgreppet med munnen. Naturligtvis hade hon inte fått ut tillräckligt med mjölk trots att jag hade en fungerade mjölkproduktion och trots alla olika råd jag hade fått! Från amningsmottagningen fick vi rådet att fortsätta öva på amningen och greppet med hjälp av en amningsnapp. Och efter varje amning skulle jag pumpa 10-15 min på varje bröst. För att hon skulle växa delmatade vi med flaska.

Bröstmjölken sinade Men trots våra försök gav det aldrig med sig. Hon kunde inte ta greppet som behövdes, min mjölk sinade, jag blev allt tröttare, allt mer stressad, allt mer ledsen över hur jag verkligen försökte utan att det hjälpte. Min lilla flicka hade alltid svårt att komma till ro och somna och vaknade ofta lätt. Till slut satt jag i sängen en natt och grät (i raden av nätter och dagar med tårar). Jag hade då lyckats pumpa ut några få droppar. Mer än så kom inte.

Trötthet, stress och utdrivningsreflexen Jag visste att trötthet och stress försvårar utdrivningsreflexen, dvs att musklerna i mjölkgångarna i bröstet släpper ut mjölken. Jag var i valet och kvalet att fortsätta sitta vaken och pumpa, pumpa, pumpa eller att gå och lägga mig. Efter alldeles för många sådana nätter bestämde jag mig för att ge upp. Och tack och lov hade jag stöd från både min man och vår barnmorska på BVC. Ingen annan fick mig att må dåligt över mitt beslut - tvärt om - men jag hade ställt in mig på att amma och kände mig ledsen över att amningen inte fungerade.

Men dagarna gick och till slut tyckte jag bara att det kändes skönt att lämna tillbaka den där pumpen till amningsmottagningen och släppa allt vad amning hette.

Amningen med andra barnet Med vårt andra barn fungerade amningen bra till en början. Amningen kom igång men hon även hon hade svårt att gå upp i viktig ordentligt. Vi fick också höra at hon inte växte tillräckligt på längden - vilket vi senare fick veta berodde på att de mätt fel på BB!

Och det här gjorde mig naturligtvis oerhört, oerhört stressad, särskilt med tanke på hur det gick med vår äldsta flicka i början. Inte igen tänkte jag. Ska mitt barn påverkas på både längd och vikt denna gång?

Stressen över att hon skulle vara hungrig ökade. Minnena av hur det var med vår äldsta flicka gjorde sig påminda. Jag började därför delmata ganska tidigt för att försäkra mig om att hon fick i sig något. Trots att även barn nummer 2 sov dåligt var jag noga med att gå upp eftersom natten är en bra tid för kroppen att öka mjölkproduktionen. Jag gjorde vad jag kunde och orkade.

Stress och utmattning Under sista delen av graviditeten med Othilia blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom. Varför jag var det är en historia för sig men det berodde bland annat på att min mamma, som jag stod mycket nära, var svårt sjuk och gick bort när jag väntade Othilia. Jag var fullständigt slutkörd både fysiskt och själsligt. Det lägger inte en bra grund för att ta hand om två barn och få igång en amning med en nyfödd.

Jag vet inte säkert vad som gjorde att amningen inte funkade denna gången heller, men jag tror att stressen, oron och tröttheten påverkade utdrivningsreflexen. Jag hade mjölk. Mitt barn kunde ta greppet och få ur mjölken. Jag hade varit en extra vända till amningsmottagningen för att få stöd i hur jag skulle hålla mitt barn - så det "borde" inte varit några större problem.

Men eftersom utdrivningsreflexen kanske inte kom igång och jag dessutom kände oro för att mitt barn var hungrig, tog jag allt oftare fram flaskan. Jag blev lugnare då. Det viktigaste för mig då var att hon hade fått mat och att hon växte som hon skulle.

Tryggare med andra barnet Med mitt andra barn var jag tryggare som förälder. Jag kände mig mer lugn över att ge flaska och att ersättning faktiskt inte var så dåligt som jag tidigare trott. Livet rullade på och det kändes inte alls konstigt att flaskmata henne. Det var ju det jag var van vid med min första.

Visst funderade jag på vad jag hade kunnat göra annorlunda, men jag la ingen skuld på mig själv över att jag gav upp amningen den här gången. Jag vet att jag tog ett välgrundat beslut och att jag också behövde vara snäll mot mig själv den tiden jag befann mig i då.

Anknytningen och hud mot hud Att bebisen får ligga hud mot hud är oerhört värdefullt. Då frigörs oxytocin, ett hormon som brukar kallas ”kärlekshormonet”. Oxytocinet har en lugnande effekt och för den som ammar underlättar faktiskt hud-mot-hud amningen.

Det som är bra är att det ju går alldeles utmärkt att vara hud mot hud även med flaska. Man kan komma nära. Blickarna kan mötas. Barnet kan knyta an. Det fina är den där stunden, med eller utan amning. Och det är det absolut viktigaste.

För det är precis det som anknytningen handlar om. Barnet ska knyta an till dig som förälder. Barnet ska känna sig trygg med att det finns någon där som svarar på barnets signaler, som tar upp barnet och håller det intill sig. Att det finns någon som ger omsorg, bland annat i form av mat, oavsett matningssätt. Det är då bandet mellan barnet och föräldern utvecklas och stärks.

Jag önskar att varje mamma kan ta ett välinformerat beslut, få den stöttning hon behöver om hon vill amma - och få det stöd hon behöver om hon inte vill eller kan amma. Att varje mamma känner sig trygg med att hon är en fantastisk mamma oavsett matningssätt.