Långa läggningar och en frustrerad moder

Läggningarna här hemma har alltid varit ganska långa. Det är mycket kryp i kroppen och periodvis lite av ett gympapass innan det blir ro i kroppen. Det krävs lixom en hel del av oss. Rutiner, varva ner i god tid, mörklägga, kli på ryggen, lugn musik, sitta med, klappa, hålla hand.. ja, ni fattar. Ju äldre barnen blivit, desto lättare.

Igår däremot, var jag ensam med barnen och de somnade inte förrän kl. 22 (och så lite vaket på natten på det). Kryp i kroppen i vanlig ordning, men igår stökade en läskig ljudbok till det också. Tårar och oro. Båda barnen vakna. Jag in mellan olika rum eftersom jag kom fram till att det inte skulle gå att somna i samma rum. Och till sist satt jag där på golvet vid sängkanten när hela kvällen gått åt till läggning av barn och insåg att det nog inte fanns så mycket mer att göra än det jag gjorde. Krypet känns även i mig då kan jag säga, och jag märker hur frustrationen i mig stiger.

Och ibland blir jag en aningen bitter över att läggningarna har tagit sån tid under flera år. Trots alla tips och råd som finns och som jag själv ger. Det finns ju en himla massa man kan veta . Som att barn är olika (nedvarvning tar olika lång tid för både barn och vuxna), varför det är som det är, hur man kan göra för att det ska bli så bra som möjligt och hur man själv ska kunna behålla förståendet när tröttheten i ens egna kropp är ett faktum, men man måste fortsätta finnas till för barnen.

Då kommer ibland de bittra tankarna och frustrationen. Att det alltid krävs så mycket och att det emellanåt känns som att det ändå inte räcker. Till slut sitter jag där med frustrationen över långa läggningar och ser hur stunden i soffan försvinner iväg. Och antingen byggs frustrationen upp inom mig ännu mer eller så har jag acceptansen kvar att ta till. Det är såhär det är bara. Jag har gjort vad jag kunnat. För en del tar det tid och jag behövs för dem.

Och så perspektiven, förväntningarna, påminnelsen om tacksamhet. Det kan låtsa så pretto , men jag måste greppa tag i det när frustrationen stiger och jag sitter där och egentligen bara vill slänga mig på soffan och tänker att jag inte pallar mer. Energin är slut och ändå ska man fortsätta finnas till för att den lilla kroppen ska få ro.

Och så egentligen - egentligen sitter jag där och har det väldigt, väldigt, väldigt (!) bra. Två friska barn. Inget krig. Sköna sängar. Värme. Mat och vatten. Ungarna kan sova tryggt när de väl somnar. Bara en störig läggning. Inte hela världen.

Och så förväntningarna. Det där att när man ställt in sig på att man ska få nåt (typ en stund i soffan). Då byggs frustrationen upp ännu mer när jag ser det försvinna, när det inte blir som jag tänkt mig. Istället behöver jag se på vad jag är tacksam för, allt jag har och allt jag fått under dagen, istället för att ha fokus på vad jag inte får eller har fått. Även om tröttheten är ett faktum och kroppen berättar för mig att även jag behöver vila.

Ja.. såhär kan tankarna snurra i mitt huvud en sån kväll. Jag dras ner av tröttheten. Rakt ner i frustrationen. Ni som också har barn med kryp i kroppen, långa läggningarna och många vakna nätter i bagaget känner kanske igen det. Sömnbrist och brist på återhämtning är inte att leka med. Man behöver vilan. Och jag behöver den där stunden när barnen somnat.

Jag återkommer ju ibland till att det kan vara lättare att vara förälder i teorin men svårare i praktiken . Och här är ett sånt område där jag tycker det är svårare i praktiken. Jag gästar själv som expert i poddar och tidningar och bloggar och ger en massa tips och råd - som kan vara supervärdefulla att få och som man kanske extra mycket behöver hugga tag i när något utmanar. Men jag vet också att det kan vara svårt att praktisera det. Det kan krävas övning. Men jag är någonstans glad att jag har perspektiven med mig, att jag kan lotsa mig själv i en bättre riktning när det är svårt.

Well.. hej från lång läggning och en aningens frustrerad moder. Håller tummarna för lite soffhäng ikväll trots allt ;)

Skriv gärna några rader om du känner igen dig

Här kommer jag fylla på mer om barn och sömn.